Oldbomber

Det här är det bästa, men framför allt det värsta jag vet. Fast jag så gärna vill kan jag inte njuta av det fullt ut eftersom jag vet att det förr eller senare slutar i misär. Antagligen förr. Så varför ger jag mig in i det?

För att jag, konstigt nog, har kvar en liten gnutta hopp. En liten gnutta hopp som hindrar mig från att gå under. Men som antagligen kommer att ta livet av mig någon dag.

Och för att jag älskar det så förbannat.